När en film börjar med...

- Vart kommer du ifrån?

- Jupiter.

...så vet man att det här kommer inte sluta bra. Fast på ett bra sätt. Ungefär lika solklart konstaterande som filmen i sig faktiskt.

Filmen börjar alltså med en rätt urflippad konversation mellan Agatha och chauffören Jerome. Ska jag vara riktigt ärlig så var det ganska nära att filmen tappade mig redan i den öppningsscenen faktiskt.

Det som sedan utspelar sig är en tragisk, upprivande och helt fantastisk historia. Tragisk och upprivande för att jag är rätt övertygad om att det är så här det ser ut. Fantastisk för att vi får se hur verkligheten ser ut. En något ambivalent känsla men det är ju också det som gör den här filmen så bra.

Att få känna känslan av obehag samtidigt som det någonstans är vackert och fint är konstig. För en som ganska nyligen fått lära sig att känna något överhuvudtaget är det en nästan en utomkroppslig upplevelse.

Julianne Moore och Mia Wasikowska är fantastiska som Savana och Agatha. Evan Bird gör rollen som lillebror Benjie kusligt bra. Robert Pattinson har jag fortfarande svårt att få grepp om. Här kommer faktiskt ordet ambivalent in rätt bra också. Inte för hans prestation i den här filmen för den prickfri. Jag vet helt enkelt inte om han är en briljant skådis eller en medlmåtta. Men det är väl antagligen det som gör honom bra.

Den här filmen kryllar av olika varianter av mental ohälsa, klockrena skådespelarinsatser och ett mörkt men uppiggande manus vilket gör den svår att ta in och sortera. Jag älskar den mörka känslan ála Twin Peaks som möter det ytliga filmstjärnelivet. Det krockar lite åtminstone i mitt huvud.

Om jag får önska något så hade jag velat se Mia Wasikowska spela Rhiannon i Sweet Pea. Eller kanske Ella Purnell som Agatha i Maps to the stars.