Du. Är. Inte. Apa.

Jag är besegrad. Efter att ha duckat de här filmerna så länge så måste jag erkänna mig besegrad. Eller åtminstone erkänna att jag hade fel. Första filmen, Apornas planet (r)evolution, var okej med beröm godkänd. Uppföljaren gör det som så många andra uppföljare inte klarar av. Prestera lika bra eller bättre.

På rak arm kan jag inte komma på om jag sett någon bättre uppföljare sedan Terminator 2. Och det är.... 30 år sedan? Om första filmen var tunn i storyn så tycker jag att det tas igen med råge här. Jag skulle vilja säga att här lyckas de visa upp varför mänskligheten är körd.

Jag ska spoila det för er med en gång.

Nej vi kommer inte hamna i krig med apor.

Ego och hat. Där har ni det. När vi låter vårt ego och vårt hat styra så går det, på ren svenska, åt helvete. Och det är precis det som håller på att hända. I filmen alltså. För i filmens värld måste det sluta hyfsat lyckligt ändå. I den riktiga världen tror jag faktiskt på riktigt att det är kört.

Jag tror vi kan addera en skvätt rädsla i det här också. Rädsla för det som är lite okänt och rädsla för att visa oss sårbara. Istället för att visa den mjuka sidan och riskera att göra bort oss så väljer vi att hata och vara egoister. Det är tragiskt men sant.

Apornas planet: Uppgörelsen är en riktigt bra film och från första filmen som var klenare än amerikansk Budweisser så är det en riktigt fet IPA som visas. Kanske dålig jämförelse då IPA inte är för alla men att först klanka ner på amerikansk Bud för att sen jämföra med APA (american pale ale) och slå in den mest givna dörren kändes helt enkelt inte rätt.

Så hur många popcornhinkar vill jag ge den här? Ja men lätt fyra av fem och hör här. Hade produktionen varit lika grym som i första filmen om Ceasar hade det kunnat bli fyra och en halv men nu får den nöja sig med en fyra. Vissa delar av filmen känns lite hafsiga och rätt dåligt animerade. Men dock. En hyggligt stark fyra ändå.

Okej Nolans Batman-trilogi är hyggligt stark också.