Wow! Jag säger det direkt så är det gjort. Har du inte sett Quick så är det dags nu. 

Filmen följer journalisten Hannes Råstam som börjar gräva i fallet Thomas Quick. Mannen som erkände dussintals mord han aldrig begått. Det som började som Sveriges största mordgåta förvandlas till en historia om hur vårt rättssystem systematiskt skapade en seriemördare av en sjuk man. Medan samhället jublade över att ha fått fast sitt monster kämpade två envisa journalister för att avslöja sanningen.

Frustration är bara en av många känslor som Quick lockar fram. Det här är den sortens film som får en att vilja skrika rakt ut. Inte för att den är dålig utan tvärtom. Den är så otroligt bra att den river upp alla känslor man helst skulle vilja låta vara.

Jonas Karlsson levererar en fantastisk insats som Hannes Råstam. Han fångar den där envisa journalistandan perfekt. Mannen som vägrar släppa taget även när hela Sverige verkar vara emot honom. Och David Dencik som Sture Bergwall? Ja vad ska jag säga om hans rolltolkning? Han lyckas skapa något så sällsynt som en genuint komplex karaktär. Man hatar honom, tycker synd om honom och förstår honom samtidigt. Alba August förtjänar också cred för sin roll som Jenny Küttim. Hon spelar en journalist som vägrar ge upp trots att hon springer in i vägg efter vägg. Gång efter gång. Tillsammans utgör de ett team som faktiskt bryr sig om sanningen. Av Alba och Jonas är det skådespeleri på högsta nivå allihop.

Av Jenny och Hannes var det något helt annat. 

Det här är alltså inte bara en film. Det är en spegel som visar upp allt som är ruttet i vårt samhälle. Hur lätt det är att peka finger, hur gärna vi vill ha enkla svar på komplicerade frågor. Och framför allt. Hur långt människor är villiga att gå för att inte behöva erkänna att de hade fel.

Det som gör mig mest upprörd är inte bara att systemet svek Sture Bergwall. Det är att vi som samhälle svek honom. Och alla andra som behöver hjälpen. Vi ville så gärna ha vårt monster att vi slutade ställa de rätta frågorna. Och när sanningen äntligen kom fram? Ja, då var det ju "synd" men samtidigt bara något som "händer ibland".

Mikael Håfström har gjort något viktigt här. Han har tvingat oss att titta på oss själva i spegeln och erkänna att vi alla är delaktiga när samhället fallerar. Och tack och lov för journalister som Råstam och Küttim som vägrar acceptera smutsiga rättshaverier.

Quick är en film som borde vara obligatorisk visning för alla som jobbar inom rättsväsendet. Och för alla andra också för den delen. Ibland behöver man bli ordentligt arg för att komma ihåg vad som verkligen spelar roll.

Men vi har såklart inte lärt oss ett skit av det här. Världen är trasig och det enda vi gör är att blunda och låtsas som ingenting.