Skin

・・

Bryon Widner lever djupt inne i en vit makt-rörelse täckt av hatiska tatueringar från topp till tå. Han har hittat sin familj hos Fred och Shareen, ledarna för gruppen, och tror att han äntligen hör hemma någonstans. Men när han träffar Julie, en ensamstående mamma med tre döttrar, börjar något förändras. Plötsligt ser han sin värld med andra ögon och insikten om vad han egentligen varit med om blir outhärdlig.

Filmen följer Bryons smärtsamma resa ut ur hatet där han måste konfrontera inte bara sina tidigare vänner utan också sig själv. Baserat på verkliga händelser om Bryon "Pitbull" Widner blir det en berättelse om hur kärlek kan vara starkare än hat även när priset blir skyhögt.

När hat blir en slags hemkänsla

Den här filmen river upp frågor som är svåra att bara sopa under mattan. Jamie Bell levererar en prestation som är så rå och äkta att man nästan glömmer att det är skådespeleri. Hans Bryon är ingen ursäktande antihero utan en människa som gjort fruktansvärda saker och nu måste leva med konsekvenserna. Danielle Macdonald, som Julie, är lika stark och lyckas visa en kvinna som ser potential för förändring utan att vara naiv.

Men det som verkligen fastnade hos mig är tanken på om extremism är ett sorts beroende. Det känns som om allt hat bara är ett sätt att täppa igen något djupare. Bryon hamnade i rörelsen som en förtvivlad, hemlös tonåring som letar efter sammanhang och tillhörighet. Precis som så många andra och filmen visar också upp på ett bra sätt hur starka ledare inom olika rörelser fångar upp individer som är på glid. Inom sälj och marknadsföring kallas det för att gå på de lågt hängande frukterna först.

Kanske är det så enkelt som att vissa människor behöver känna att de tillhör något större än sig själva och när samhället inte erbjuder den känslan så tar extrema rörelser över. Som när någon börjar dricka för att hantera ångest fast istället för flaskan blir det hatet och rädslan för det okända som blir drogen.

Frustration över det oundvikliga

Något av det som gör mest ont att se är hur långt det ska behöva gå innan någon sträcker ut en hand. Bryon levde i denna bubbla i åratal innan han träffade Julie och man undrar ständigt var alla vuxna var när han växte upp. Var fanns supportnätet? Var fanns alternativen? Var fanns samhället? Vi är väldigt bra på att döma när det passar oss bäst. Att förstå att det finns en människa bakom varje handling är det få som verkar vilja göra.

Det väcks också en frustrationen över att inte kunna fånga upp unga människor innan det är försent. Filmen visar tydligt att Bryon aldrig var ond från början han var bara en kille som letade efter kärlek men fick hat istället.

Skin fastnar och berör men når inte riktigt hela vägen fram. Den är inte vacker eller bekväm att titta på men den är viktig. Guy Nattiv har skapat något som känns både sant och angeläget. Samhället idag är bevis på att vi aldrig lär oss av historien, att vi inte är beredda att ta upp kampen för ett kärleksfullt samhälle och att de flesta av oss är så egenkära att vi faktiskt bara bryr oss om vad som händer under de åren som vi vandrar på den här jorden.

Filmen lyckas undvika att romantisera eller demonisera. Istället visar den människor som människor med alla de komplicerade känslor som det innebär. För även om Bryon gör fruktansvärda saker förstår man varför han hamnade där han hamnade.

En stark och smärtsam film som väcker svåra frågor om hur hat uppstår och vad det krävs för att komma därifrån. Den berör på riktigt vilket kanske är det som är hela poängen med en film.

YouTube video

Skin

Bryon Widner lever djupt inne i en vit makt-rörelse täckt av hatiska tatueringar från topp till tå. Han har hittat sin familj hos Fred och Shareen, ledarna för gruppen, och tror att han äntligen hör hemma någonstans. Men när han träffar Julie, en ensamstående mamma med tre döttrar, börjar något förändras. Plötsligt ser han sin värld med andra ögon och insikten om vad han egentligen varit med om blir outhärdlig.

Filmen följer Bryons smärtsamma resa ut ur hatet där han måste konfrontera inte bara sina tidigare vänner utan också sig själv. Baserat på verkliga händelser om Bryon "Pitbull" Widner blir det en berättelse om hur kärlek kan vara starkare än hat även när priset blir skyhögt.

När hat blir en slags hemkänsla

Den här filmen river upp frågor som är svåra att bara sopa under mattan. Jamie Bell levererar en prestation som är så rå och äkta att man nästan glömmer att det är skådespeleri. Hans Bryon är ingen ursäktande antihero utan en människa som gjort fruktansvärda saker och nu måste leva med konsekvenserna. Danielle Macdonald, som Julie, är lika stark och lyckas visa en kvinna som ser potential för förändring utan att vara naiv.

Men det som verkligen fastnade hos mig är tanken på om extremism är ett sorts beroende. Det känns som om allt hat bara är ett sätt att täppa igen något djupare. Bryon hamnade i rörelsen som en förtvivlad, hemlös tonåring som letar efter sammanhang och tillhörighet. Precis som så många andra och filmen visar också upp på ett bra sätt hur starka ledare inom olika rörelser fångar upp individer som är på glid. Inom sälj och marknadsföring kallas det för att gå på de lågt hängande frukterna först.

Kanske är det så enkelt som att vissa människor behöver känna att de tillhör något större än sig själva och när samhället inte erbjuder den känslan så tar extrema rörelser över. Som när någon börjar dricka för att hantera ångest fast istället för flaskan blir det hatet och rädslan för det okända som blir drogen.

Frustration över det oundvikliga

Något av det som gör mest ont att se är hur långt det ska behöva gå innan någon sträcker ut en hand. Bryon levde i denna bubbla i åratal innan han träffade Julie och man undrar ständigt var alla vuxna var när han växte upp. Var fanns supportnätet? Var fanns alternativen? Var fanns samhället? Vi är väldigt bra på att döma när det passar oss bäst. Att förstå att det finns en människa bakom varje handling är det få som verkar vilja göra.

Det väcks också en frustrationen över att inte kunna fånga upp unga människor innan det är försent. Filmen visar tydligt att Bryon aldrig var ond från början han var bara en kille som letade efter kärlek men fick hat istället.

Skin fastnar och berör men når inte riktigt hela vägen fram. Den är inte vacker eller bekväm att titta på men den är viktig. Guy Nattiv har skapat något som känns både sant och angeläget. Samhället idag är bevis på att vi aldrig lär oss av historien, att vi inte är beredda att ta upp kampen för ett kärleksfullt samhälle och att de flesta av oss är så egenkära att vi faktiskt bara bryr oss om vad som händer under de åren som vi vandrar på den här jorden.

Filmen lyckas undvika att romantisera eller demonisera. Istället visar den människor som människor med alla de komplicerade känslor som det innebär. För även om Bryon gör fruktansvärda saker förstår man varför han hamnade där han hamnade.

En stark och smärtsam film som väcker svåra frågor om hur hat uppstår och vad det krävs för att komma därifrån. Den berör på riktigt vilket kanske är det som är hela poängen med en film.

YouTube video