Vad är det som brukar sägas... It's funny because it's true! I det här fallet så stämmer det klockrent. Eller vi kanske skulle säga "it's tragic because it's true"?

Först det som jag kanske inte tycker är skitbra och inte nyskapande för fem öre. Hur många gånger har vi sett tråkiga bruksorter i svenska filmer? Ungefär en miljon och de framställs ungefär på samma sätt varje gång. Som svintråkiga.

Det jag tycker är lite uppfriskande med just den här filmen är hur det framställs. På något sätt känns det här mer ärligt och på riktigt. Vi får följa Aida och Dana som nappar på uppdraget att spela in en promotionfilm för orten de bor på men efter att ha blivit ratade av kommunen bestämmer de sig för att spela in "den nakna sanningen" istället.

Och den är inte vacker. Eller ja det vet ju ni som sett någon av alla tusen filmer om tråkiga svenska småorter. Men någonstans blir det alltså mer ärligt och trovärdigt. För livet på små orter är inte bara skittråkigt. Människor väljer ju att bo där av en anledning och det är inte för att det är trist. Jag tycker ändå att de lyckas skildra det på ett rätt fint sätt.

Dock.

Det som jag tycker hade kunnat bli en riktigt bra twist på den här filmen är om representanterna från kommunen hade fångat upp alla elevernas filmer och verkligen lyssnat på de utmaningar och svårigheter som kommer fram där. Hade jag varit manusförfattare så hade min film tagit vändningen där och skapat en berättelse som byggde ett samhälle tillsammans med de som bor där och de som växer upp där – istället för jakten på att få in ytterligare en utländsk billighetsaktör som bara förstör marknaden.

Det skulle ha varit en mer konstruktiv vändning där de ungas röster inte bara hördes utan också fick forma framtiden för orten.

Inte jakten på att få in ytterligare en utländsk billighetsaktör som bara förstör marknaden. Det ska ju dock sägas att filmen är inte bara rebellisk och dramatisk utan också rätt politisk då detta faktiskt adresseras i filmen. Alltså hur de billiga jättarna kan just vara billiga jättar.

Zahraa Aldoujaili spelar Aida och Yara Aliadotter är Dana och som de gör det. Jag brukar ha rätt mycket starka åsikter om svenska skådisar i svenska filmer men här gör till och med Fredrik Dahl rollen som Musse otroligt skickligt. De lyckas även få till mixen mellan "proffsbilderna" och det autentiska fotot som är filmat med Aidas och Danas mobiltelefoner. Riktigt snyggt måste jag säga.

Så okej. Bara 2.5? Ja alltså jag tror tyvärr inte att jag kommer se om den så "solid but no popcorn" får räcka. Det är inte en ny Fucking Åmål eller Smala Sussie. Det är snarare en kusin till Offside eller lillebror till Mammas pojkar. Fast typ 0.5 poäng bättre.