En pappa. En dotter. Och ett väldigt stort svart hål. De där tre ingredienserna räcker rätt långt för att skapa en riktigt bra film om man lyckas casta rätt skådisar. Leave no trace lyckas på alla punkter.

Ben Foster spelar Will som har bosatt sig i skogen tillsammans med sin dotter Tom. Will är före detta militär och det framgår rätt tidigt att han lider av PTSD som så många andra som tjänstgjort. Tom har ett väldigt starkt band till sin pappa och har inte så mycket att jämföra med så deras liv i skogen är för henne helt normalt.

Skogen? Problemet är kanske att de inte bor i skogen utan i en park. Förvisso en väldigt stor park med sjukt mycket träd (läs skog) men ändå. Det är förbjudet att campa på offentliga platser i Sverige och det verkar så vara i USA också då en löpare av misstag ser Tom och larmar myndigheterna.

Det är upprinnelsen till en stark och tragisk berättelse om en pappa som försöker ta hand om, och göra det som han tror är bäst för sin dotter, medan han slåss mot sina inre demoner. Både Ben Foster och Thomasin McKenzie spelar sina roller oerhört bra. Will mår inte bra och det känns. Thomasin McKenzie står för en enastående prestation som Tom som slits mellan kärleken till sin pappa och viljan att få ett hyfsat normalt liv. Vad nu ett normalt liv är?

Då och då ramlar man över en långsam film som inte känns långsam. Det här är en sådan. Det mesta som händer är vardagliga saker. Ingen storslagen action. Inget överdrivet drama. Och kanske det bästa. En film som inte nödvändigtvis måste trycka in onödig kärlek. Det hade varit enkelt för manusförfattarna att skriva in en kärlekshistoria mellan Will och kvinnan från socialtjänsten men de gjorde inte det. Och för det säger jag; Tack!

Det här är en film som river upp mycket känslor. Det här är en film som många borde titta på och verkligen försöka förstå vad det där svarta hålet gör med en människa. Hade vi kunnat få in lite förståelse och kärlek i det ämnet så hade vi haft en mycket bättre värld.

Betyget 4,5 på min betygsskala står för "Classically classic / Near perfection". Kanske inte så mycket klassiskt klassiker men nära perfektion står jag för alla dagar i veckan.